FÖRORD
"Projekt Ålidhem" Ingo Vetter och Peter Lundström

"I like Umeå and Umeå likes me" Lasse Sahlin

"En viktig del i vår utbildning" studenternas förord

GENOMFÖRDA VERK
Ylva Trapp

Frida Krohn
Therese Johansson
Lars Hedelin
Frida Krohn, Ylva Trapp
och Lina Palmqvist

Nguyen Thi Bich Thuy

Per-Arne Sträng
Martina Wolgast
Mariel Rosendahl
Nils-Johan Sjöquist

Tidslinje
Karta

CONTEXT
"Ålidhems tillkomst" Hans Åkerlind
"My own private Ålidhem" Maria Bjurestam
"Funktionell skulptur" Ingo Vetter

Presentation av medverkande
Sponsorer

English

Hans Åkerlind, Fd Stadsarkitekt i Umeå
Ålidhems Tillkomst

BAKGRUND.
Ålidhem var från början tänkt som ett villaområde. En stadsplan med ett stort antal småhustomter hade antagits av fullmäktige och låg i början på 1960-talet för fastställelseprövning på länsstyrelsen. De första villatomterna hade redan stakats ut och ett radhus börjat byggas på Hyvlargränd i kanten mot Sofiehem.
I den situationen såg den nytillträdde drätselkammarordföranden Gunnar Aspegren vartåt det lutade med den högre utbildningen i Umeå. I stället för de några hundra tandläkar-och läkarstuderanden det hittills varit fråga om talades det nu om ett universitet med flera tusen studenter i vår stad. Från centralt håll hade vi dessutom fått lära oss räkna med att varje student förde med sig kanske fyra nya umebor. Det var då inte bara fråga om lärare och assistenter till studenterna utan även om folk för att bygga deras bostäder och lokaler eller för att betjäna dem med mat, kläder, böcker, nöjen. Helt enkelt ett uppsving av gigantiska mått för staden. Med fem tusen studenter vid universitetet - något som inte alls betraktades som otroligt från statsmakternas sida - skulle Umeå med sina då ungefär 25 000 invånare behöva räkna med en befolkningsökning på kanske tjugu tusen personer.
Självklart gick det inte då att bygga villor på den sista mark som stod till stadens förfogande i de här trakterna. Gränsen till Umeå landskommun, som var en helt annan kommun än Umeå stad och med andra politiker och tjänstemän, gick nämligen strax hitom det som idag är Värmeverk och Kolbäcksväg. På mark så nära universitetet som Ålidhem ligger, måste byggas oändligt mycket mer. Det förstod vi alla. Ett villaområde rymmer generellt bara en tiondel så många boende som samma mark med flerfamiljshus.
Dessutom var det bråttom. Från det att man startar ett stadsplanearbete och till den tidpunkt då de första familjerna flyttar in räknade vi erfarenhetsmässigt med att det gick minst tre år. Det gällde då under förutsättning att det inte blev några överklagningar. Men det räknade vi kallt med att det inte skulle bli, idag är situationen en helt annan. På 2 000-talet överklagas som bekant det mesta med fördröjningar som följd.
Det första vi gjorde när vi tagit tillbaka villaplanen från länsstyrelsen var ett program för den nya bebyggelsen på Ålidhem. Med enbart ord talade vi om vad den blivande stadsplaneförfattaren skulle visa plats för på området. Vi ville ha bostäder för tre tusen studenter och för fem tusen andra umebor, plats för alla de bilar vi räknade med skulle komma att finnas i framtiden, skolor för alla åldersklasser, butiker av många olika slag samt en kyrka - ja, till och med lokaler för det nya stift som det motionerats om i kyrkliga sammanhang och som vi hoppades Umeå skulle bli centrum för.
Byggnadsnämnden var det kommunala organ som ansvarade för kommunens stadsplanering och således även för programmet. Samråd skedde fortlöpande under arbetets gång med övriga kommunala styrelser och nämnder, men det var byggnadsnämnden som hela tiden hade ansvaret. Det som blev föremål för mest diskussion bland lekmännen i byggnadsnämnden var förslaget i programmet att Ålidhem skulle bli en röd stadsdel. På den här tiden var det vanligt över hela landet att hålla en dominerande färgton över bebyggelseområden som på ett eller annat sätt hörde ihop. Lasarettet i Umeå var och är fortfarande som bekant vitt eller åtminstone ljusgrått. Det nya universitetet visste vi skulle komma att byggas i gult fasadtegel. Alltså föreslogs att Ålidhem skulle få rött som sin dominerande kulör.
För mig personligen som gjorde programförslaget är det ett minne från en studieresa 1948 för oss teknologer på Tekniska Högskolan som onekligen spelar in i färgvalet. Vi snart färdiga arkitekter reste runt i norra Italien till kända städer och minnesmärken. Sienna mötte med dagsregn. När vi till sist tagit oss upp för de oändliga trapporna i stadshustornet och lutade oss ut över balustraden hade regnet slutat och en röd eftermiddagssol sken över den rentvättade staden. Nedanför oss lyste takteglet rött på husen, fasaderna var också röda liksom gatorna. För att inte tala om torget, berömt för sina årliga hästkapplöpningar. Allt badade i ett rött ljus. Det var en skönhetsupplevelse som blivit ett bestående minne för livet och som påverkat inte bara Ålidhems färgsättning utan även fasadfärgerna runt Rådhustorget i vår stad. Helst skulle jag således vilja se även torgytan röd.

VALET AV KONSULT FÖR STADSPLANEARBETET
När stadsplaneprogrammet var i stort sett klart hade jag en tjänsteresa i något helt annat ämne till Stockholm. Sammanträdet var oväntat snabbt avklarat och planet hem var beställt först till kvällen. Jag kunde således äta min ensamma lunch i lugn och ro. Det gjorde jag på Sturehof som var en betydligt enklare krog då i början på 60-talet än vad det är idag. Nu är det för oss utanför innefolkets krets endast möjligt kasta lystna blickar på menyn vid entredörren. Då kunde man äta så rejält som sotare med dillsmör eller småländska isterband med stuvad potatis i en inrökt lokal med boaserade väggar och enkla möbler i mörk ek.
Även dagstidningar fanns, hängande i käppar på väggarna. I en sådan tidning såg jag att just den här dagen skulle resultatet av en arkitekttävling om ett studentbostadsområde i Stockholm tillkännages. Det lät intressant. För det var ju ett studentbostadsområde även det vi stod i begrepp att göra. Vi hade nämligen efter hårda diskussioner i de kommunala organen kommit fram till att de tre tusen studenterna skulle bo i den del av Ålidhem som låg närmast universitetet och inte vara blandade med övrig bostadsbebyggelse över hela området. En sådan integrering hade varit vårt första mål men lämnats på grund av risken att studenterna i så fall skulle ta bilen till studierna.
Bodde de i stället koncentrerat längst i norr skulle avståndet till universitetet bli så kort att vi kallt räknade med att de skulle gå eller cykla till studierna. Något som sedan också visat sig vara en riktig bedömning. Både Ålidhem och universitetet kunde med en sådan lösning på transportfrågan minska sina respektive parkeringsplatser, något ytterst välkommet för båda parter.
Resultatet av tävlingen om det nya studentbostadsområdet skulle enligt tidningen tillkännages i det nybyggda studenthemmet Jerum på Sturegatan strax bortom Stockholms stadion. Det var för mig således bara att ta tians spårvagn från Svampen på Stureplan. Vinnare var fyra unga arkitekter som med råge slog ut flera av de stora kända arkitektkontoren i Stockholm. Även umeåfödde Erik Thelaus var med bland de tävlande. Han hade just ritat Eric Modigs nybygge vid Kungsgatan i vår stad, det röda huset där H&M ligger idag.
De två paviljongerna på Rådhustorget hade han också ritat. De skulle enligt planerna stå i tio år för att ta emot butiker i centrum medan deras gamla lokaler ersattes av nybyggen. Det visade sig emellertid vara en så lyckad lösning att de blev kvar i nästan tjugufem år. Få städer i vårt land har haft en så omtyckt lösning på evakueringsproblemet vid sanering av innersta’n, de flesta löste det med enkla standardpaviljonger på rivningstomter.
Även utformningen av gågatan mellan Vasagatan och Renmarksesplanaden ritades av Erik Thelaus med planterade lindar, blomsterbassänger och specialritade belysningsstolpar. En lyckad lösning som efter fyrtiofem års tjänst just 2007 anses ha tjänat ut. Tyvärr måste man nog säga för lindarna hade hunnit bli över fyrtio år gamla.
På vägen hem från Jerum fick jag sällskap med ordföranden i tävlingsjuryn. Det var min gamla professor i arkitekturämnet i ettan och tvåan på KTH. Han hette Eskil Sundahl och var intresserad av att höra vad som hände i Umeå just nu. Jag berättade medan vi stillsamt promenerade Sturegatan neråt. När vi kom in på Ålidhemsprojektet frågade jag sådär i förbigående om han trodde att de fyra vinnarna i Stockholmstävlingen skulle kunna tänkas vara lämpliga även i vårt fall.
Den vanligtvis så eftertänksamme Eskil - vi kallade honom aldrig för annat även om vi alltid tilltalade honom med professorn, även här på Sturegatan - tvekade inte en sekund. - “De här fyra är så ovanligt begåvade arkitekter att de utan minsta tvekan skulle gå iland med även en så stor uppgift som Ålidhem verkar bli” var hans snabba svar.
De hade redan som teknologer efter att ha vunnit en stor arkitekttävling ritat krematoriet i Gävle, en av de allra finaste skapelser svensk byggnadskonst frambringat under efterkrigstiden. Ett enkelt kvadratiskt rum med vita väggar, gatsten som golv och ett sammanhängande fönsterband i gränsen mellan vägg och tak. Alla begravningsgäster kan således se molnen glida fram på himlavalvet under akten runt kistan. De tre skovlarna mull som ingår i jordfästningsritualen är inte strid sand från en hink som brukar vara det vanliga utan fet brunsvart mylla ur en grop i golvet. - “Ur jord är du kommen, jord ska du åter varda.” Det är dramatiskt så man ryser. Jag har bara varit där en enda gång, på åttiotalet, man jag glömmer det inte.
I planet hem samma kväll kom jag att sitta bredvid Hans Brunnberg, också han professor i arkitektur men på Konsthögskolan i Stockholm. Möjligen kan det ha varit några dagar senare som det här sammanträffandet skedde. Jag gjorde nämligen täta resor i tjänsten då i början på sextiotalet eftersom mycket hände i Umeå på alla tänkbara fronter medan det mesta fortfarande ritades eller beslutades i huvudstaden.
Hans Brunnberg höll på med översiktsplanen för universitetsområdet i Umeå för Kungl. Byggnadsstyrelsens räkning. Han blev märkbart positivt intresserad när han hörde att Eskil rekommenderat de fyra arkitektbegåvningarna som vunnit Kungshamratävlingen till att även göra stadsplanen för Ålidhem. Också han var nämligen mäkta imponerad av deras kunnande.
Hemkommen kunde jag enkelt informera byggnadsnämndens ordförande om de här mötena med uppenbart omdömesgilla och neutrala bedömare av arkitektsituationen i landet idag. Ordförande i nämnden var de första åren av sextiotalet redaktören Einar Härlin, anställd på VK sedan början på tjugutalet, erkänd både som skribent och tecknare i tidningen. Han var ungkarl men samtidigt något så ovanligt på den här tiden som särbo i ett livslångt förhållande.
Brickluncherna åt han på Stora Hotellet i hörnrummet en trappa upp mot torget. Det gjorde även vi två arkitekter på stadsarkitektkontoret som på sextiotalet låg fyra trappor upp i Thulehuset vid Tegsbron. Härlin var inte på något sätt främmande för tanken att uppdra åt så unga personer att göra stadsplanen för Ålidhem. Efter samråd med representanter för övriga partier i nämnden beslöts att ordföranden och jag skulle kontakta de fyra arkitekterna för att höra om deras inställning till ett eventuellt uppdrag av den här storleksordningen och med den korta tid det ofrånkomligen var fråga om.
Deras kontor låg i en gammal lägenhet högst upp i ett hörnhus vid Nybrogatans mynning mot Östermalmstorg. Ingen hiss fanns i huset och de fem trapporna höll på att ta livet av Härlin som led av ett svårare hjärtfel än vad vi i allmänhet förstod. Han dog också plötsligt i en hjärtattack sensommaren -63 ännu inte pensionerad från tidningen.
Vi kunde emellertid gå igenom programmet för Ålidhem för att sätta dem in i uppgiftens storlek och synnerligen korta handläggningstid. De fyra var alla närvarande och förklarade att de skulle med glädje åta sig uppdraget och lovade att de också skulle hålla tiden. Två av dem skulle om de fick uppdraget arbeta på heltid med Ålidhemsprojektet, de andra två endast i inledningsskedet och som samrådspartners under arbetets gång. De två heltidsarbetande skulle i så fall vara Alf Engström och Gunnar Landberg, de två andra var Bengt Larsson och Alvar Törneman. Kontoret kallades ELLT efter begynnelsebokstäverna i deras efternamn.
Bland det första som skedde efter beslutet i nämnden att ge dem uppdraget var ett gemensamt besök av oss alla sex i Örebro för att studera deras moderna stadsplanering. Örebro var nämligen på den här tiden känt för flera föredömliga stadsplaner som Rosta, Baronbackarna och Vivalla. Vi kontaktade stadsarkitektkontoret vilket nog var fel eftersom de kända områdena inte drivits fram av byggnadsnämnden i staden utan av den kommunala bostadsstiftelsen med dess chef Harald Aronsson som primus motor. När denne sedan blev landshövding tappade Örebro sin ställning som förebild för övriga städer.
Vid första besöket i Umeå hade de fyra arkitekterna inte dragit ett enda streck på grundkartan för att visa något av huvuddragen i planens utformning, något som de flesta andra konsulter säkert hade gjort. Nej, Engström och Landberg hade med sig en tjock pärm där allt som skulle undersökas fanns förtecknat. Nu ville de endast kontrollera hos berörda parter att inget var bortglömt. Med en så strikt uppläggning av uppgiften kunde man arbeta parallellt med flera frågor samtidigt.
Bland allt det som de på så sätt fick reda på var att Umeå till exempel är en ovanligt solig stad, att vindarna är förhärskande sydliga på sommaren och nordliga vintertid, att solen lyser bara några få timmar under december och januari samt att solen då bara står sex grader över horisonten, att vi har heltäckande snötäcke ända fram till slutet av april. Allt som statistiskt medeltal.

IDÉERNA BAKOM STADSPLANEN FÖR ÅLIDHEM.

TRAFIKSÄKERHETEN.
Ålidhem är byggt med tanke på trafiksäkerheten. Det var alla nya bostadsområden i Sverige då på 1960-talet. Ja, även under följande årtionden. Och de allra första bostadsområdena i landet, byggda med utifrånmatning av biltrafiken, som den här principen kallas, hade tillkommit redan på 50-talet. Baronbackarna i Örebro som tillkom efter en arkitekttävling 1952 är ett fint exempel på ett sådant bostadsområde.
Vi hade som bekant börjat skaffa oss bil i vårt land i mitten på 50-talet. För varje år ökade bilantalet rekordartat, vi såg nästan ingen ände på utvecklingen. Med bilismen följde emellertid en oroväckande ökning även av trafikolyckorna, ofta med dödligt utgång. Omkring tusen döda per år var en vanlig siffra redan med den begränsade biltäthet vi då hade. Hur skulle det då inte kunna bli när biltätheten flerdubblats var det många som frågade sig. Något måste således göras åt problemet.
I samband med en av de första långtidsbudgetar som regeringen lade fram angavs en siffra för den maximala biltäthet vi kunde vänta oss i framtiden. Siffran var länge vägledande i stadsplanearbetet över hela landet i den långsiktiga översiktsplaneringen, således även för Ålidhem, men har sedermera kommit att ifrågasättas av många som alltför hög. I början på tvåtusentalet har vi i Sverige uppnått ungefär två tredjedelar av den angivna biltätheten. Den årliga ökningen går numera också så pass sakta att vi knappast någonsin kommer att uppnå det höga värdet. Framtida energi- och miljöfrågor sätter säkerligen också stopp för den ohejdade bilism av amerikanskt snitt vi på alla nivåer i samhället planerade för då i början på 1960-talet.
Vi räknade till exempel då kallt med att i stort sett varje vuxen person i det här landet skulle ha bil i framtiden. För studenterna minns jag hur vi diskuterade om två gifta studenter som bodde tillsammans verkligen skulle ha två bilar med allt vad det innebar av krav på parkeringsplatser både vid bostaden och på universitetet. Jag tycker mig minnas att vi reducerade siffran något men inte så långt som till endast en bil per studentfamilj, mer troligt en och en halv.

BILTÄTHETEN.
Ålidhem är således också byggt med tanke på den höga biltätheten - på sikt nästan en bil per vuxen person. Enligt de normer som utgavs de här åren från centralt håll behövde kommunen endast visa på ritning hur det slutgiltiga antalet bilar kan komma att parkeras. Det var den så kallade Planeringsnormen. Ungefär hälften av det antalet kallades Byggnorm och utgjorde det antal parkeringsplatser som skulle finnas redan vid inflyttning. I Ålidhems fall är lösningen att parkeringsplatserna ska byggas på med ytterligare en våning för att uppnå Planeringsnormens krav.
Generella krav över hela landet på hög trafiksäkerhet och nästan lika många bilar som vuxna boende gjorde att nya städer inte kunde se ut som förr. De städer vi byggt tills nu hade haft gator med vinkelräta gatukorsningar, trottoarer på båda sidorna, bostadsentréer in i husen direkt från trottoarerna och med de få lyckliga bilägarnas bilar bekvämt parkerade längs rännstenen och kanten på trottoaren, så kallad kantstensparkering.

TRAFIKFORSKNINGEN.
Det här gick nu inte längre. Ny forskning visade också att vi helt enkelt inte kan ha entréerna mot gatan. Små barn leker nämligen hela tiden - när de kläs på i tamburen, när de går i trappan, direkt utanför entrédörren. Alltså även på trottoaren om husets entré ligger mot trottoaren. De väntar inte med att leka tills de kommer till den aldrig så välordnade lekparken. I leken ingår också springandet och jagandet som en väsentlig del. Utan betänkande springer man då ut i mellanrummet mellan de parkerade bilarna och hamnar ute i ett körfält nästan helt utan sikt. Eller om de är något större försöker springa över den trafikerade gatan trots att de enligt den chockade föraren borde ha insett att de inte skulle hinna.
Utrusningsolyckorna visade sig i statistiken vara alldeles för många för att inte åtgärdas. De drabbade även barn av så pass hög ålder att man som vuxen väntade sig ett bättre omdöme hos dem än att så där oförståndigt rusa ut i trafiken. Stig Dagerman har i en berömd novell Att döda ett barn skildrat en sådan olycka och hur det sätter outplånliga spår i livet för både familj och förare.
Svensk forskning under docenten Stina Sandels på Barnpsykologiska institutet i Stockholm kunde emellertid visa att under en viss ålder på barnet kan man inte begära ett önskvärt omdöme i trafiken eller i liknande situationer. Hjärnan är helt enkelt inte tillräckligt utvecklad förrän i tio,-elva,-tolvårsåldern för att till exempel göra den bedömningen inför korsandet av en gata “att den där bilen går så fort så den måste jag låta passera medan traktorn som kommer därbakom går så sakta så den hinner jag före.”
Trafikmognad kom att myntas som ett begrepp de här åren i början på 1960-talet och var en viktig ingrediens i det som kom att förändra hela vårt stadsbyggande under efterkrigstiden. Den gamla tidens gator försvann således liksom trottoarerna, bostadshusens entréer lades in mot gårdar och lekplatser, de parkerade bilarna samlades i stora parkeringsplatser skilda från både vägar och lekande barn.
Tidigare hade städer byggts till försiktigt, gator förlängts, men inte mycket mer än att nya kvarter fått plats. Allt i liten skala efter ganska kortsiktigt behov och i ett mönster med raka gator och rätvinkliga kvarter. Rutnätsplaner kallades stadsplanetypen för och gällde alltifrån små städer upp till de allra största. Individuella avvikelser fanns naturligtvis men i stort sett hade det varit samma mönster i Umeå som i Chicago.

NYA AKTÖRER PÅ BOSTADSMARKNADEN.
På 1960-talet gick det här således inte längre. De många bilarna som vi nu hunnit skaffa oss skapade en trafiksituation som rutnätsplanernas rätvinkligt korsande gator i så kallade fyrvägskors inte klarade av. Nya aktörer på byggmarknaden krävde dessutom större enheter än de tomter som fanns i den gamla staden där små fastighetsägare tidigare uppfört och i egen ägo behållit bostadshus med endast några få lägenheter per hus.
Alltifrån ett par år efter andra världskrigets utbrott eller i början på 1940-talet och under hela efterkrigstiden fram till ungefär 1990 tvingade nämligen en stark inflyttning till städerna kombinerad med en kraftig ökning av vår bostadsstandard fram ett storskaligt byggande där varje enhet uppgick till kanske femtio eller ännu fler lägenheter. I stället för många små fastighetsägare som byggare av våra lägenheter blev det nu de tre stora aktörerna HSB, Riksbyggen samt de nybildade kommunala bostadsstiftelserna, i vår stad Stiftelsen Bostaden, som agerade på bostadsmarknaden och som behövde kvartersstorlekar med helt andra mått än tidigare.

STADSDELEN SOM EN TRAFIKFREDAD Ö.
Ålidhem är som sagt byggt på de här idéerna om trafiksäkerhet. Varenda en av de åtta tusen boende i stadsdelen kan således gå till skola, butik, vårdcentral, post, kyrka, bibliotek utan att korsa en enda gata med biltrafik. Stadsdelen är som en ö där trafiken utgör det farliga havet som omger den på tre sidor - vägen till Tomtebo på en sida, Kolbäcksvägen på den bortre och Studentvägen på den hitre, den vid Ålidhemskyrkan. Parkeringsplatserna går som djupa vikar in på ön från alla tre sidorna.
Själva bebyggelsen ligger sedan som ett nittio meter brett band utefter stränderna på ön. Den vindlar sig fram som två serpentiner, en längs Studentvägen och en något kortare längs Kolbäcksvägen. På det här sättet blir det aldrig mer än cirka hundra meter gångavstånd för bilisten när han lämnat bilen på parkeringsplatsen för att gå hem till sin bostad. På själva ön kan man således nå alla de faciliteter som på den tiden ansågs nödvändiga för ett normalt liv. Vi hade hemmafru i alla familjer, hon bar hem maten i kassar av plast från en av de två konkurrerande likstora butiker som regelmässigt fanns i områdets centrum. Barnen kunde tryggt gå själva till lekplatser för olika åldrar eller så småningom till skolan utan att komma ens i närheten av de farliga bilarna. Far som var stor och stark fick däremot lov att promenera kanske hundra meter till bilen för att åka till jobbet.
Den starka satsning på trafiksäkerhet som genomsyrat svenskt handlande på en mängd områden alltifrån den här tiden, således inte bara på stadsplaneringen utan även på till exempel vägbyggandet, hastighetsregleringen och bilbesiktningen, har onekligen gett tydliga resultat. Vi har i vårt land reducerat antalet dödade i trafiken från de mer än tusen per år som vi hade med den tidens bilantal till ungefär fyra hundra vi har numera med den oändligt större bilpark vi har idag. Jämfört med andra länder i Europa eller med USA ligger vi skyhögt över dem i trafiksäkerhet. Med deras värden hade vi kanske haft tio gånger fler dödade i trafiken varje år.
I utifrånmatade bostadsområden av typ Ålidhem - i Umeå har vi även Mariehem och Carlshem med samma sätt att lösa trafiken - brukar det centrala grönområdet vara ett dominerande inslag. Det är den park mitt i området som alla kan nå från bostaden utan att korsa en enda gata med biltrafik. Dit kan barnen gå tryggt när de blivit så stora att de vill sparka boll eller klättra i träd. Där ligger skolan och även barnstugorna när de senare började byggas.
I anslutning till det centrala grönområdet ligger också butikerna. Då kan de nås av hemmafrun lugnt promenerande med det lekande barnet fritt springande eller cyklande omkring i den trafiksäkra miljön. Butikerna låg gärna i kanten på det centrala grönområdet för att även kunna nås med bil från utsidan. Så att far kunde svänga förbi på väg hem för att köpa det mor glömt på sin dagliga inköpsrond. Hon skulle statistiskt sett bära hem fyra ton varor per år till normalfamiljen med två barn så det gällde att gå så gott som varje dag.
I Ålidhem ligger den stora parken inte mitt i stadsdelen utan nere i sydost, i kanten mot Carlshem. Det beror på att såväl mark som vegetation är bättre där än vad den var mitt i området. En bäck ringlade sig också genom området men är nu tyvärr kulverterad. Vid rekognoseringen inför stadsplanearbetet rastade vi vid ett glatt porlande parti nära nuvarande Studentvägen och Gunnar Landberg, som vi andra med barn i sagoåldern, deklamerade lätt förvanskat ur Elsa Beskows Tomtebobarnen :”Det forsar och det porlar i skogens alla vrår, det kryper och det flaxar bland buskar och bland snår, och ålidhemsbarnen jublar i glädje huvudyr, så mor får rent omöjligt att hålla dem i styr.”

STADSMÄSSIGHETEN.
I programmet som styrde planförfattarnas arbete och som antagits av byggnadsnämnden fanns en passus som blivit föremål för åtskilliga kommentarer efteråt. Det stod nämligen att den blivande bebyggelsen på Ålidhem skulle präglas av ett stort mått av stadsmässighet med överallt klart angiven markbehandling utan impediment och spillda grönremsor. I modern stadsplanering blir det ofta stora markytor som inte kan användas till något praktiskt ändamål. Trafiken kräver mjukt svängda vägar med god sikt. Bullret den åstadkommer medför att det behövs avstånd mellan hus och väg. Tillsammans skapar det här stora ytor utefter vägarna som inte kan användas till någonting. De kallas internt för impediment.
I Umeå kan man se tidiga sådana impediment mellan villorna i Fridhem mitt för Lars Färgares på Gammlia och det då nya bostadsområdet Berghem. Eller skogen bakom Östra Gymnasiet. Det är två nästan ogenomträngliga skogspartier som aldrig besöks av någon. Det var sådana impediment eller spillda grönytor vi ville undvika på Ålidhem. Överallt gick det väl inte, längs vägen mot Tomtebo finns fortfarande några oanvända markremsor kvar, en gång delvis tänkta som bensinstationer. Mellan Studentvägen och villorna i Sofiehem har länge funnits en dunge mellan kyrkan och en barnstuga. Den kraftiga tallskogen är där så tätvuxen att man knappt kan röra sig i den. Det är emellertid inget impediment utan tomten för det tänkta stiftets lokaler, det som aldrig blev av. Nu ska i stället den nya moskén byggas där.
Den begärda stadsmässigheten innebar också att bebyggelsen i Ålidhem är strikt orienterad i riktning nord - syd respektive öst - väst, samma riktningar som bebyggelsen på universitet och sjukhus har. Bebyggelsen på Ålidhem är mestadels grupperad i form av gårdar av varierande storlek. Eftersom solen står lågt i Umeå en stor del av året, i december - januari som sagt bara sex grader över horisonten skulle gårdarna bli överstora om man ville att solen vintertid skulle nå ända ner på marken i dessa gårdar. Planförfattarna avstod medvetet från den möjligheten och valde att utforma gårdarna så att de fick trivsamma mått och proportioner. I stället är det nordliga huset i dessa gårdar mestadels en våning högre än husen på de övriga sidorna. Soliga dagar, även kring jul när den står som lägst, skiner således solen endast på den översta våningen men påverkar ändock de andra boende kring gården med sitt sken positivt. Det här låter kanske löjligt men stämmer med verkligheten. Det har jag själv konstaterat efter att från början också varit skeptisk. Man behöver inte ha solen in i sin egen bostad för att bli glad. Det räcker kulna vinterdagar med att enbart kunna konstatera att solen verkligen skiner över staden man bor i för att man ska känna en helt annan tillfredsställelse än man gör när allt bara är jämngrått.

ARKITEKT FÖR STUDENTBOSTADSHUSEN,
En tid efter det att stadsplanearbetet var avslutat gjorde några representanter för staden en tjänsteresa till Stockholm i ett ärende jag glömt. Sammanträdet var även i detta fall snabbt avklarat och det blev tid över för något annat i avvaktan på flyget hem. Vi var tre personer i gruppen nämligen drätselkammarordföranden Aspegren, byggnadsnämndsordförande Aage Nilsson och så stadsarkitekten. Tydligen gällde det ett byggnadsärende av vikt.
De två politikerna föreslog ett besök i Kungshamra, det studentbostadsområde som ålidhemskonsulterna ELLT hade vunnit och som till stor del var orsaken till att de även fått göra stadsplanen för vårt bostadsområde. Nu var delar av det färdiga och det kunde således vara intressant för oss att se hur husen såg ut. Särskilt med tanke på att de enligt planerna skulle rita även våra studentbostadshus.
Vi hade på intet sätt förberett ELLT på besöket utan hamnade mitt i deras flytt av kontoret från Nybrogatan på Östermalm till en nyinköpt lagerbyggnad på Brunnsgränd i Gamla stan, en tvärgata till Skeppsbron. Den gamla byggnaden hade man byggt om till ett rationellt arkitektkontor men med mycket av den ursprungliga karaktären av lager kvar med vitkalkade väggar, grova träbjälkar i taket och golv av breda furuplankor. Som flytten pågick för fullt vid vårt oväntade besök var huset ett enda virrvarr.
Alvar Törneman var den enda arkitekten av de fyra som var anträffbar. Han tvingades således lägga ifrån sig det han hade för händer, greja en taxi och lotsa oss ut till Kungshamra som ligger i Solna på mark som tillhört Ulriksdals slott och som gamle kungen privat donerat till Studentkåren för att bygga studentbostäder på. Intrycket blev förstår jag en chock för de båda politikerna trots att de ingenting yttrade. Husen står nämligen tätt kring små intima gårdar, de är uppförda i grov betong, utan synliga tak eller socklar men med grant målade fönster- och dörrsnickerier. Ilsket gula fönster mot den ovanligt råa betongen eller lika lysande röda, blå eller gröna var något ingen av oss tre hade sett tidigare. Det var ganska tyst i taxin hem. Och Riksbyggens arkitektkontor i Stockholm fick sedermera rita de första studentbostadshusen på Ålidhem.

UMEÅS RÖDA STADSDEL
Den enighet och radikala inställning som ålidhemsborna visade upp så klart i samband med kampen om Dungen på 60-talet har tydligen i stort sett blivit bestående. Det tycks ha skapat en både fränare men samtidigt också hjärtligare anda bland de boende på Ålidhem än i andra bostadsområden i vår stad. Den som påpekat det var guiden på promenaden i våras och hon fick starkt medhåll av flera deltagare. Man talar med varann, hjälper varann, grejar saker tillsammans på ett helt annat sätt i Ålidhem än på andra ställen där de också bott. Man är tolerant mot oliktänkande. En blivande moské vid Studentvägen möter inget motstånd från Ålidhemsbor men från villaägare i grannskapet.
Efterkrigstidens bostadsområden har ofta fått negativ kritik av dem som inte bott där, av de lyckans ostar som redan haft sin bostadsfråga löst i den gamla staden. De har mestadels beskådat nybebyggelsen enbart genom bilfönstret, gärna i samband med farmors eller mormors besök på julen. De har då rört sig på trafiklederna runt området. Ungefär som båtar på behörigt avstånd från ön har de rört sig, aldrig klivit i land för att beskåda det väsentliga. De har bara sett baksidan med alla parkerade bilarna, aldrig insidan med kanske intima gårdar, trygga gångvägar och uppväxta grönområden.
De som bor eller som växt upp i dessa områden - de finns i alla svenska städer - har emellertid en helt annan inställning till dem. De älskar dem på samma sätt som vi alla gillar den miljö vi växt upp i eller bott länge i. Undersökningar visar det klart - till kritikernas förvåning. Ålidhem är därvid inget undantag. Och bostadspriserna stiger, ovanligt raskt, även där.