FÖRORD
"Projekt Ålidhem" Ingo Vetter och Peter Lundström

"I like Umeå and Umeå likes me" Lasse Sahlin

"En viktig del i vår utbildning" studenternas förord

GENOMFÖRDA VERK
Ylva Trapp

Frida Krohn
Therese Johansson
Lars Hedelin
Frida Krohn, Ylva Trapp
och Lina Palmqvist

Nguyen Thi Bich Thuy

Per-Arne Sträng
Martina Wolgast
Mariel Rosendahl
Nils-Johan Sjöquist

Tidslinje
Karta

CONTEXT
"Ålidhems tillkomst" Hans Åkerlind
"My own private Ålidhem" Maria Bjurestam
"Funktionell skulptur" Ingo Vetter

Presentation av medverkande
Sponsorer

English

Frida Krohn
Ålidhemsbakelsen

Hur gör man offentlig konst? Kommer alla bli arga? Måste man göra en skulptur? Kan man äta offentlig konst?

När arbetet med offentlig konst på Ålidhem började ville jag göra ett verk som handlade om vilka kända personer som bott på Ålidhem. Det visade sig inte vara så många, de flesta kända hade bott på Sofiehem och gått i skolan på Ålidhem. Jag ville göra ett utflyktsmål som till exempel besöka en känd persons lägenhet, köpa vykort och kanske fika. Så där som man ofta kan göra i andra områden. Utflyktsmål jag tänkte mycket på var Carl och Karin Larssons Sundborn och Selma Lagerlöfs Mårbacka. Besöksmål som fått ett eget varumärke.

Från utflyktstanken vidare till fika som en trevlig aktivitet. Ofta när man kommer till platser med många besökare finns det olika lokalproducerade varor att köpa, ortens specialiter. Det är främst pittoreska besöksmål som har det så. Ålidhem är inget område man besöker för att det är så mysigt och charmigt. Varför är viss typ av bebyggelse charmig och hur lång tid tar det innan områden blir så där mysiga att man åker dit bara därför? En del hus ser ut som gräddtårtor, andra inte.

Så klart ska Ålidhem ha en egen bakelse!

Offentlig konst som man kan välja att ta del av. Som man kan få ett eget minne av. Den står inte där varje dag när man går till bussen. Att äta en Ålidhemsbakelse kanske kan bli en så kallad guldkant på tillvaron. När man får besök till exempel, kan man köpa hem och bjuda på till kaffet.

Jag lockas av själva estetiken kring bakverk, de är ofta väldigt fina att se på. Kanske för att man förknippar dem med något positivt. I filmen Marie Antoinette av Sofia Coppola äts det mycket bakelser. Kanske på gränsen till överdåd och lyx, att äcklas eller dras med. Överlag finns mycket bilder på bakelser och mat i samhället. Kokboksförsäljningen drar iväg. Man går på chokladprovning och är intresserad av surdegsbröd. Som jag ser det finns alltså ett stort intresse för mat och matkultur.

Jag har i arbetet med bakelsen utgått mycket från Ålidhems utseende, husens färg och form när jag formgivit den. Formen är fyrkantig och återhållen, inte mycket pynt. Precis som husen. Bakelsen smakar choklad och apelsin. Jag tänkte att det var en smak som var ny och spännande när området byggdes, man kan jämföra med till exempel choklad och hallon eller choklad och chili som man kan hitta på chokladkakor idag och som vi ser som moderna. Choklad och apelsin har jag förstått är lite av en hata eller älska smak. Så kan man också tycka om områden som är byggda på 60 och 70 talet.

Hans Åkerlind som var stadsarkitekt när Ålidhem byggdes berättade om hur området planerades. Jag slogs av att Ålidhem är planerat med omtanke om de som ska bo där, hur nära de har till jobbet och hur solen lyser in i lägenheterna. Det blir inte alltid uppmärksammat. Jag vill att bakelsen ska kännas som en omtanke. Något man kan bli glad åt i november.

Alla på Ålidhem har en bakelse i magen.