FÖRORD
"Projekt Ålidhem" Ingo Vetter och Peter Lundström

"I like Umeå and Umeå likes me" Lasse Sahlin

"En viktig del i vår utbildning" studenternas förord

GENOMFÖRDA VERK
Ylva Trapp

Frida Krohn
Therese Johansson
Lars Hedelin
Frida Krohn, Ylva Trapp
och Lina Palmqvist

Nguyen Thi Bich Thuy

Per-Arne Sträng
Martina Wolgast
Mariel Rosendahl
Nils-Johan Sjöquist

Tidslinje
Karta

CONTEXT
"Ålidhems tillkomst" Hans Åkerlind
"My own private Ålidhem" Maria Bjurestam
"Funktionell skulptur" Ingo Vetter

Presentation av medverkande
Sponsorer

English

Mariel Rosendahl
Taket i mitt rum är stjärnorna

Två installationer bestående av ett flertal stora pjäser i betong, med bronsdetaljer. Placerade nära men utom synhåll för varandra i ett skogsparti på Ålidhem. Den tredje, kompletterande installationen är i skrivande stund inte realiserad.

Att det finns en nyttoaspekt, en "funktion utöver konsten" i verket, är självklart. Möblerna går att sitta på eller på annat sätt använda som fysiska ytor, spisen går att elda i och det finns uppenbara sociala kvalitéer. Jag valde att ta risken att detta skulle uppfattas som ett påstående att offentlig konst behöver ett "praktiskt användningsområde" för att få finansiering, existensberättigande och inte minst erkännande av den offentliga publiken. Konsten kämpar alltid med att både lockas till och avskärma sig från andra fält.
Men närvaron av funktion är inte lika med reduktion i konstnärligt värde. I dessa installationer hade det snarare blivit tvärtom om pjäserna varit reducerade till endast stiliserade gestaltningar av möbler. Nu är de inte heller möbler. Interaktiviteten ligger inte i att ha picknick - utan i möjligheten - och i det fysiska förhållandet där betongpjäserna är ca 50% större jämfört med våra vardagsmöbler. Vad det innebär fullt ut kan bara upplevas kroppsligt. Det är för övrigt samma storleksförhållande som barn har till vuxna och (deras) möbler under en stor del av uppväxten. Ändå verkar barnen, de ännu inte vuxna människorna, mer självklara mitt i verket. De betraktar inte - de befinner sig genast i det, de kryper in i spisen, de klättrar på borden. Likt sagornas Hans, Greta och Guldlock tar de för sig, egocentrerat och nyfiket. Och de låter sig bli lockade ut, eller in, i skogen.

Skogen är ett offentligt rum (planerat oplanerad) samtidigt som den representerar något icke-mänskligt, icke-civiliserat. Ett verk här blir inte ett blickfång på ett torg eller i ett gathörn. Inget man passerar varje dag, men å andra sidan omöjligt att ignorera om man stöter på det.
Skogen andas ro och skönhet men är på samma gång rå och hotfull - den är vad vi kallar natur, men är också motsatsen till det varma glödlampsskenet i hemmet. Det är kanske inte möbelformerna i sig som är länken - "Vem är dessa möbler gjorda för?" - utan materialet. Betongen och metallen är vad vi kallar naturliga material, men kontrollerade, statiska - och civiliserade. Omstöpt natur.
Och ändå inordnar sig verket där det står i skogen. Den nästan duvblå betongen plockar upp annars svårfångade nyanser i stenar och stammar. De släta ytorna och formerna spelar med ljuset och metallgjutningarna samlar vatten och löv. Det frusna ögonblicket samspelar med tiden. Människor bjuds in eller stöts bort av verket, små mossor kommer att växa på det. Installationerna blir ut- och invända rum, där det vi känner igen också är det främmande.

Tidlöst är ett i vår tid återkommande ord; i mitt verk angående avsaknad av entydiga stilreferenser. Men det är människans tid som menas, en mycket kort tid av all tid.
Det finns en tröst och ett trots i att skapa. Att inse att de inre rummen inte är separerade från de yttre. Att veta att de till synes obetydliga avtryck som går att lämna, ändå utgör de toppar och dalar som linjen vibrerar i. Möjligheten att göra det innebär även att acceptera att världen är ständigt föränderlig.

The Grass Will Be Greener

The birds will still be flying, silhouettes visible
The sounds from the ventilation
and the generators still running
The grass will be greener
And everything most beautiful
When nobody is here

Video 11 min, musikstycke 8 min. Visad som video- och ljudinstallation på Ålidhems köpcenter där videoprojektionen loopade asynkront mot musiken.
När jag skickar videon till filmfestivaler, är det i en version där musiken är omkomponerad till videons längd och hopklippt med det visuella. Installationens rumsliga aspekter går förlorade för att ge större fokus på det narrativa. Denna version finns att se på: www.marielrosendahl.se
Dikten ovan är ytterligare en ingång till verket. Till filmfestivalerna följer den med som synopsis.
Arbetet ledde också till en samling stillbilder, varav några visas i denna katalog.

Videoinstallationen på Ålidhem var platsspecifik. Då syftar jag inte på de rumsliga förhållandena i visningssituationen, utan att den ofrånkomligt upplevdes annorlunda av de som besökte den där, jämfört med de som kommer att se den någon annanstans. De förstnämnda har anknytning till Ålidhem, som boende eller som besökare. Direkt utanför visningslokalen finns de miljöer som filmen spelades in i. Att lyfta ett verk ur sitt sammanhang och göra en ny version kan ändra de ursprungliga ingångarna till verket, men öppna för nya tolkningar.

Musiken gjorde jag långt tidigare med filmen i åtanke och den fungerade som grund för stämningen när jag filmade. Det är ett flerstämmigt körstycke, experimentellt med klassiska influenser. Musiken förstärker det vackra och samtidigt absurda i bilderna. De sakrala referenserna i stycket kopplar stämningsmässigt till postapokalypsen - musikens mänsklighet stärker avsaknaden av människor i bilden (även om vi identifierar oss med flockdjur och hästen därmed antar en mänsklig karaktär) Den tillbakahållna dramatiken både kontrasterar och ackompanjerar det stillsamma tempot i de långa klippen.
Den sjungna texten är fragment ur den finska "nationaltangon" Satumaa, vars romantiska verser beskriver ett vackert sagoland bortom havet där den älskade finns och dit man kan komma endast i tanken, som är fri. Texten får en djupare och mörkare innebörd i sin kontext. Skriven 1949 i ett krigshärjat land sägs den i sina få rader bära det finska folkets sorg, längtan och drömmar - det finska vemodets kanske starkaste symbol.

Trots de uppenbara måleriska och fotografiska kopplingarna, eller kanske snarare influenserna av filmskapare med sådana uttryck, landar jag själv framförallt i det performativa. Resultatet blir lika mycket en fångad performance som ett videoverk eller en installation - men därmed inte menat att det är samma sak som dokumentation. Verket är resultatet av det komplexa samarbetet mellan mig, assistenterna, den magnifika shirehästen och hans tränare.
Ett manus hade varit att förneka den individuella karaktären hos hästen. Det har många sidor att arbeta med inte helt kontrollerbara element, i det här fallet ett djur med egna intressen och infall, och kameraassistenter som ibland, och ibland inte, följer instruktioner (och har blivit instruerade att inte alltid följa instruktioner)
Det svåra är att behålla fokus, utan att för den skull missa förbiflygande fåglar som fulländar kompositionen. Men det finns glädje i det oförutsägbara, att utvecklas tillsammans med sitt verk och tillåta det oväntade berika istället för att störa den förutbestämda idén.
Improvisation med dv-kamera ger ett stort material att göra urval från, men utan en närvarande intuition hade det blivit oöverskådligt. Kanske är slutresultatet av ett sådant improvisatoriskt arbetssätt under större kontroll än med ett (film)schema. Det finns fler val.