FÖRORD
"Projekt Ålidhem" Ingo Vetter och Peter Lundström

"I like Umeå and Umeå likes me" Lasse Sahlin

"En viktig del i vår utbildning" studenternas förord

GENOMFÖRDA VERK
Ylva Trapp

Frida Krohn
Therese Johansson
Lars Hedelin
Frida Krohn, Ylva Trapp
och Lina Palmqvist

Nguyen Thi Bich Thuy

Per-Arne Sträng
Martina Wolgast
Mariel Rosendahl
Nils-Johan Sjöquist

Tidslinje
Karta

CONTEXT
"Ålidhems tillkomst" Hans Åkerlind
"My own private Ålidhem" Maria Bjurestam
"Funktionell skulptur" Ingo Vetter

Presentation av medverkande
Sponsorer

English

Therese Johansson
Ensamma Tillsammans


Idén till mitt projekt kommer från den tiden jag bodde på Ålidhem, vilket var en period då jag tittade väldigt mycket på tv. Vid ett tillfälle blev jag så trött på mig själv att jag tänkte att jag skulle vända tv:n ut genom fönstret för att på något sätt interagera med andra människor. Jag gjorde en skiss som blev liggande. I det här projektet plockade jag fram den skissen.

Beskrivning av verket: En installation där tv-apparater sätts upp i fönstren på en sida av ett hus. Det personerna inne i rummen tittar på blir synligt för förbipasserande.

Huset jag bestämde mig för att söka deltagare i var Fysikgränd 13. Det gällde alla med fönster ut mot cykelvägen. Efter några möten hade jag fått ihop tolv deltagare som gick med på att under en veckas tid ha en extra tv i sitt fönster som var kopplad till deras egen och visade exakt vad de tittade på. Verket belyser frågor om människors vanor och tv-tittande. Gränsen mellan privat och offentligt både inom konst och i samhället i stort. Tolv deltagare kändes som ett bra antal och på tisdagskvällen när alla tv-apparater var i gång samtidigt gav verket det visuella intrycket jag hoppats på. Jag såg aldrig konstverket dött, för varje gång jag passerade stod alltid en eller två tv-apparater på. Jag valde att ha deltagarna anonyma.

Första delen av förverkligandet bestod av en hel del tankearbete, för att sedan gå in i en praktisk fas med många inblandade och mycket som var tvunget att fungera. Nu så här i efterhand kan jag tycka att jag hade väldigt stor tur, för allt rullade på. Det var en hel del släpande och bärande, sena nätter och mycket planerande. På vägen i uppbyggandet av installationen tappade jag nästan bort början av min idé, dess innehåll och mening. När verket väl satte igång och var ”självgående” kände jag mig tom och nöjd.


Ett stort tack till de tolv deltagarna och alla som har hjälpt till!