FÖRORD
"Projekt Ålidhem" Ingo Vetter och Peter Lundström

"I like Umeå and Umeå likes me" Lasse Sahlin

"En viktig del i vår utbildning" studenternas förord

GENOMFÖRDA VERK
Ylva Trapp

Frida Krohn
Therese Johansson
Lars Hedelin
Frida Krohn, Ylva Trapp
och Lina Palmqvist

Nguyen Thi Bich Thuy

Per-Arne Sträng
Martina Wolgast
Mariel Rosendahl
Nils-Johan Sjöquist

Tidslinje
Karta

CONTEXT
"Ålidhems tillkomst" Hans Åkerlind
"My own private Ålidhem" Maria Bjurestam
"Funktionell skulptur" Ingo Vetter

Presentation av medverkande
Sponsorer

English

Ylva Trapp
Vem har öppnat mina köksluckor förut?


Varje område skulle ha sin egen bok.

Det första jag visste var att det skulle bli en bok. En bok är en utmärkt form av offentlig konst. Den finns tillgänglig, går att låna på biblioteket och är billig att köpa i kiosken. Men en bok är också personlig, den är din egen och det är du som bläddrar i den när du vill. Jag visste att jag ville göra en bok och att boken skulle handla om Ålidhem. Men det finns så många sätt att berätta om ett område.

Ålidhem kan verka likt och anonymt för den som kommer hit. När jag var nyinflyttad hade jag svårt att hitta hem. Överallt tegel. Jag virrade runt och hamnade på samma parkeringsplats. Men jag vet att det bara är yta, på insidan är husen olika. Hemmen är hemlika.

Ålidhem har ofta blivit beskrivet utifrån. När vi sökte information om området hittade vi statistik, arkitektoniska planer och kommunala åtgärdsprogram. Många hade mer eller mindre lyckat funderat över hur människor på Ålidhem skulle bo och leva. Jag saknade en skildring från någon som bodde här själv, någon inifrån.

Jag är uppvuxen i ett område helt olikt Ålidhem. En ljus lägenhet från förra sekelskiftet i Uppsalas centrum betraktas så olikt en hyreslägenhet i ett tegelhus byggt 1968. Men varför är sekelskiftets historia och arkitektur bättre än 70-talets? Nu bor jag på Ålidhem och jag kan trivas här också.

Det har kastats mycket skit på miljonprogrammet. Men många, många människor har de här områdena som hem. Att vissa typer av arkitektur anses bättre eller vackrare handlar mycket om mode och makt. Så småningom blir 70-talet tillräckligt avlägset för att miljonprogrammen ska bli pittoreska. Då får jag flytta in i någon överbliven akvarielägenhet som byggdes 2002.

Ålidhem är ett välplanerat område. Lekplatserna ligger långt från bilar, alla har nära till affären och
solen lyser på de översta våningarna även på vintrarna. Men som min handledare en gång sa, oavsett hur mycket man organiserar och planerar: People live poetically. Jag letade efter den poesin. Jag letade efter hur människorna som bott här påverkat Planen.

En sak jag fann var sneda stigar. Gångvägarna var planerade i fyrkanter, människor gick snett över gräsmattorna. Till slut blev genvägarna stenlagda.

Jag försökte hitta historia och myter om Ålidhem. Här finns konstruerade kullar som liknar vikingagravarna i Gamla Uppsala. Men här är de fyllda med reliker från konstruktionen av tegelhusen på 70-talet.

Jag startade mitt arbete med intervjuer. Jag ville hitta någon som bott här sen husen var helt nya. Det var då jag pratade med Stig. Vi sågs på caféet på Ålidhems centrum, han fikade jag gick fram och pratade med honom för att han såg ut att vara i rätt ålder för att ha kunnat flytta hit runt 1970. Men Stig hade bara bott på Ålidhem i tre år. Jag tecknade honom ändå.

Jag tänkte gå hem till många personer som bodde här i området. Jag tänkte fråga om hur de kände sig hemma. Jag tänkte teckna deras favoritplatser. Jag tänkte jämföra hur människor förhöll sig olika till de lika lägenheterna. Jag tänkte så mycket, jag tänkte säkert tjugo olika böcker.

Till slut började jag teckna. Hos mig själv. I min egen lägenhet. Mitt hem är också Ålidhem.

Varje bild i boken är ett kikhål till Ålidhem. En liten bit av området urtaget till boken. Det är en fragmentarisk karta i skala 1:1. Det går inte att hitta rätt adress med hjälp av min karta, men det går att orientera sig bland trådarna i en viss matta. Alla bilder är tecknade på plats i naturlig storlek. De är insamlade i trappuppgångar och tvättstugor, i min egen lägenhet, hos Kerstin, hos Anna, Helena och Jessica, hos Tage och Dollan, hos Simon och Lisa. Tack till alla som låtit mig komma in i sina hem och stirra!

Någon sa när han såg mina bilder att dom var som minnet: exakta men ändå med alla små skevheter och skillnader som en tolkning ger verkligheten. Teckningen är ett nytt lager verklighet. (bild)

Den som ger sig tid kan finna ett människoliv i en byrålåda.

Att teckna tar tid. För att göra den här boken har jag tittat väldigt noga på saker som brukar ses i ögonvrån. Dom mönster som brukar ligga i bakgrunden har jag stirrat på för att förstå hur dom egentligen ser ut. Saker vi ser och förhåller oss till utan att någonsin uppmärksamma. Men mönstret som stenarna i min trappa bildar känner jag så väl. Ränderna i min bordsskiva följer jag med blicken alla trötta mornar. Vem har stirrat på det mönstret innan mej? Vem har öppnat mina köksluckor förut?

Jag ville göra en bok och nu finns den, i tusen exemplar. Det känns fint att Ålidhem nu har en egen bok. Varje område skulle ha en bok.

Boken finns till försöljning, kontakta ylvatrapp@yahoo.ie